Tankepassagen – om medvetenhet och sökandet efter inre harmoni

När man ställer frågorna ”Är du en medkännande person?” ”Är du en snäll person?” så svarar i stort sett alla: Ja det är klart jag är! Och det är väl inget konstigt med det. De flesta tar ju hand om familj, släkt, nära vänner. Men jag har märkt att det ofta bara är dit medkänslan sträcker sig. När det gäller att ställa upp i den lilla vardagen för de vi inte känner, för de okända personerna på gatan, är det inte alls lika många som är så hängivet snälla längre. Vardagsmedkänslan - den som vi kan visa när vi står i kön till bankomaten, när vi är ute och handlar eller när vi sitter på tunnelbanan – verkar ibland vara så sjukt långt borta.

Att vi har så ruggigt svårt att vara ”vardagssnälla” blir jag hårt påmind om varje gång jag åker buss och någon ska gå på med barnvagn. Shiiit vad förvånad jag blir varje gång jag ser män och kvinnor, unga som gamla, bara låtsas inte se för att slippa hjälpa till. Att folk beter sig så här är mer regel än undantag. Nu är kanske exemplet med barnvagnen extremt löjligt men den visar ändå hur svårt vi har för att sträcka ut en hand i vardagen.

Så vad är grejen? Är det att vi tänker ”De som ger sig ut med barnvagn får fan skylla sig själva om de är ute bland folk”? Eller är det den starkt rotade ”Var och en sköter sitt”-mentaliteten som har gjort oss till vardagsegoister utan att vi ens märker det? Det stora behöver inte alltid vara att göra det självklara (det som förväntas av oss då vi ska visa att vi är ”goda medborgare”). Det kan ju vara lika stort att göra något så litet som att hjälpa någon att lyfta upp barnvagnen på bussen. Det är ju såna små och ”löjliga” handlingar som visar om vi är beredda att sträcka ut en hand när det inte förväntas av oss eller när det egentligen inte tycks behövas.

Eller vad tycker ni?

(foto: digitalart / FreeDigitalPhotos.net)